Arkeologiska exploateringsundersökningar kostar årligen flera miljoner. Hur ska den kunskap om äldre tid som arkeologerna på det sättet har samhällets uppdrag att ta fram publiceras? Jag tycker att de grävande instanserna, borde satsa otroligt mycket mer på att se till att den verkligen leds fram till en vetenskaplig publicering i referee-granskade tidskrifter. Hur ska man annars kunna hitta i all den mångfald av rapporter som arkeologerna lämnar efter sig? Och hur ska man annars kunna göra en kvalitetsbedömning av den kunskap de lyfter fram, hur de har lyckats koppla den till pågående forskning osv. Jag menar inte att minsta lilla uppdragsgrävning ska pressas till en internationell artikel -- många utgrävningar mår säkert bäst av att stanna i en rapport -- men arkeologerna bör ges mycket större möjligheter att förmedla till det internationella forskarsamhället vad man har gjort för alla miljonerna. Lagstiftningen värnar ju om kunskapen om forntiden, och handlar väl inte om att forntiden bara ska skyfflas bort i lite värdigare former än vanlig jord?
Under de senaste 10-20 åren har det blivit allt vanligare att man rapporterar i en sammanfattande bok, som både har vetenskapliga och populärvetenskapliga ambitioner. Det ligger mycket i det också, men jag är ibland lite rädd att den populärvetenskapliga ambitionen förhindrar att man ges tillfälle att få ut resultaten till det internationella forskarsamhället.
Den senaste i raden av sådana praktverk är "Hem till Jarlabanke" som är ett resultat av utgrävningarna för Norrortsleden norr om Stockholm. Jag blev inbjuden av Länsstyrelsen i Stockholms län att sitta med i redaktionsgrupp för denna bok.
Vi har läst och kommenterat, läst om och kommenterat, refuserat och uppmuntrat och stött och blött de olika artikelutkasten för att försöka att i varje kapitel lyfta fram både ett tydligt vetenskapligt bidrag och en förmedling som når bortom de redan invigda. Fördelen med Norrortsledsboken är att den, till skillnad från en del andra liknande böcker, kan hålla ett ganska snävt kronologiskt och tematiskt fokus på järnåldern. Jag vill inte döma helheten, därtill har jag varit för inblandad, men vill särskilt lyfta fram de empiriska resultaten kring stensträngsområdenas datering som Alf Ericsson och Ulf Strucke presenterar i ett av kapitlen. De menar att de undersökta stensträngsområdena i Norrortsledsområdet kan dateras till romersk järnålder och folkvandringstid (se min diskussion om några andra resultat kring detta i en gammal, men ofta läst blog).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar