Ellen Anne Pedersen och jag ska uppdatera och på engelska sammanfatta vår nu över tio år gamla del av Det svenska jordbrukets historia. Sedan vi sist borrade ner oss i högar av arkeologiska rapporter om hjul, fähus, svinben, skäror och röjningsrösen har den arkeologiska publiceringspraktiken förändrats. Det kommer ut rejäla tjocka tryckta böcker från alla olika stora infrastrukturprojekt i olika delar av landet. Sedan 1998 verkar det ha kommit minst en hyllmeter sådana antologier. När vi väl fått fram alla dessa ofta telefonkatalogtjocka inbunda böcker (gamla Stockholmsdelen som inte kommer längre) så sitter vi nu och läser. Först kändes det som en rejäl förbättring -- en riktig publicering till skillnad från ett antal svårlästa och tekniska rapporter. Men kvaliten på det som publiceras är synnerligen ojämn.
Ibland kommer lysande, väldokumenterade översikter över problemområden och enskilda boplatser med intressanta nya slutsatser, men lika ofta förekommer någon slags förnumstigt halvpopulärvetenskapligt berättande som a) inte utgår från forskningsläget och den existerande kunskapen på området b) inte har tillräcklig dokumentation för att den professionella användaren ska fatta vad det egentligen handlar om (skala, teckenförklaring?) c) inte tydligt klargör vad det vetenskapliga bidraget från just den undersökningen utgörs av. Vem är dessa tjocka böcker skrivna för? Ingen kan väl tro att en entusiastisk arkeologiälskande amatör lånar hem fyra telefonkataloger för att få reda på vad utgrävningarna i grannskapet handlat om? Som tur är finns det kloka arkeologer som följt detta närmare och kan guida oss genom kilon av trycksvärta för att peka ut de intressanta bidragen. Men jag återupprepar vad jag skrev i höstas: Tid måste avsättas för de grävande arkeologerna att leda fram de mest intressanta undersökningarna och de stora synteserna till internationella vetenskapliga tidskrifter och annan refereegranskad vetenskaplig publicering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar