torsdag 28 juni 2012

Brian Kuns: Spännande debatt om landgrabbing i Tyskland

Brian Kuns, doktorand på Kulturgeografiska institutionen, gästbloggar om en konferens i Halle:
I förra veckan, hölls en spännande konferens på IAMO, ett forskningsinstitut i Halle i Tyskland som ägnar sig åt jordbruksförändringar i post-kommunistiska länder såsom Ryssland, Ukraina och Kina. Tema för konferensen var ”Post-socialist land-use: between landgrabbing and land abandonment,” och där fanns förespråkare för, som de uttrycker det,  ”large-scale land acquisitions,” motståndare mot landgrabbing, samt företrädare för mega-gårdar i Ryssland och Ukraina.
Bland förespråkare var Klaus Deininger från Världsbanken. Hans argumentation går ut på att storskaligt jordbruk i bolagsform har mycket lättare att locka till sig nödvändigt kapital, samtidigt som de traditionella fördelarna som småbrukare har (lokal kännedom, mindre transactions costs, mm.) håller på att försvinna i och med de senaste tekniska utvecklingarna. Han noterade dock att de flesta investeringar i storskaligt jordbruk i utvecklingsländer hittills har ägt rum i länder med bristande governance och talade för  mer rättsäkra avtal mellan investerare och lokala myndigheter å ena sidan och investerare och den lokala befolkningen å andra sidan. Ett viktigt antagande i Deiningers resonemang är att det finns tillgängliga, underutnyttjade marker i utvecklingsländer, och att storskalig investering kan genomföras utan att tränga ut små, självförsörjande jordbruk. I och med världens växande befolkning, så behövs sammanfattningsvis den alltmera fördelaktiga stordriftsformen för att locka kapital till i övrigt avlägsna, kapitalfattiga områden där ”yield gaps” råder idag.
Max Spoor (Professor i development economics på Erasmus University Rotterdam) företrädde motståndarna och i en presentation med fokus på det tidigare Sovjetunionen, argumenterade han att: (1) små och mellanstora lantbrukare är mer effektiva, men i den mån att småbrukare håller på att bli mindre aeller (i Rysslands fall) har visat ovilja att bruka mark, så är det på grund av att de antingen inte får stöd från staten (som storskaliga investerare gör) eller uteslutits från kreditmarknader överhuvudtaget; (2) att det faktiskt inte går så bra för många stora agro-holdings, förmodligen på grund av de högre transaktionskostnader som han menar förekommer vid stordrift, och (3) att de miljömässiga kostnaderna med stordrift med många insatser har inte beräknats.  Vidare sa han att anledningen till den alltmer utbredda vertikala integrationen i agro-holdings är att man idag behöver kontroll över hela produktionsprocessen (från odling, till logistik, till vidareförädling, till försäljning). Annars kan det uppstå problem någonstans längs produktionskedjan. Den här vertikala integrationen betecknade Spoor som en ”control-grab,” en lika viktig del av hela fenomenet som markförvärv.
I dagsläget så finns det inte mycket empirisk forskning om megagård-fenomenet – någonting alla är eniga om. Presentationen som hölls av en representant av Ekoniva – en rysk agro-holding – väckte därför intressanta frågor. Ekoniva finansieras av ryskt kapital och ägnar sig främst åt den inhemska marknaden (mjölk- och i tilltagande grad köttproduktion). Det verkar gå bra för Ekoniva, och de expanderar sina operationer.  Det lustiga – som påpekades av en av publiken – är att Ekoniva i viss mån uppfyller Marxs och Lenins dröm om hur jordbruk skulle se ut: storskaliga, moderna fabriksliknande gårdar med anställd arbetskraft. (Spoor refererade till det som ”kolkhoz 2.0”.) I alla fall, så kan man fråga sig om det går att likställa eller jämföra Ekoniva, som använder sig av inhemskt kapital för att producera för den inhemska marknaden, med exempelvis sovereign wealth funds från Mellanöstern som investerar i afrikansk mark för att säkerställa sitt eget lands matsäkerhet. Olika ord slungas runt för att beskriva det här fenomenet – jag har själv i det här blogginlägget använt eller hänvisat till ”large-scale land acqusitions”, ”agro-holding”, ”mega-gård”, ”land-grabbing”, ”kolkhoz 2.0”, och ”control-grab” – men, som Mats har påpekat i sin Expressenartikel, behöver vi bättre definitioner och begrepp på de olika organisationer som håller på med och/eller befrämjar väldigt storskaligt jordbruk.  
För det andra, så ligger debatten om transaktionskostnader och optimal driftstorlek mer på en teoretisk nivå idag och det krävs mer empirisk forskning om det här. Hur ser det ut i verkligheten? Man kan tänka sig att det här är väldigt geografiskt betingat – att vilken driftstorlek som är optimal skulle bero på en konstellation av olika statliga policies, en viss prisbildningshistoria och ekologiska och klimatförhållenden. Alla de här faktorerna kan vara lokala eller regionala och i alla fall ändras i tid och rum. 
Avslutningsvis, kan jag säga att konferensen var väldigt välorganiserad med bra key-note speakers, och IAMO verkar vara en bra forskningsmiljö.

tisdag 26 juni 2012

Bravo DN-Världen!!

Jag ser igenom gamla blogginlägg och tänker på teman som inte hunnit behandlas under den hektiska andra hälften av våren. Viktigt att uppmärksamma är att mina klagande blogginlägg om Dagens Nyheters val av kartprojektion nu kan läggas åt sidan.

Jag återkom till deras val av Mercator för sin kartprojektion flera gånger våren 2011

LÄNK

LÄNK

LÄNK

Nu har de tagit mina klagomål ad notam och introducerade för några månader sedan ett nytt sätt att se på världen. De har valt en ovanlig projektion:  Raisz Starsom liksom många andra projektioner tycks vara någon slags kompromiss mellan olika egenskaper. Raisz Star är en intressant och ganska väl fungerande kompromiss om man väljer att se världen med Nordeuropa som utgångspunkt utan att för den delen förvränga resten av världen.

Man kan visserligen inte använda den om man likt Thor Heyerdal vill förklara hur nära kontakterna kan ha varit på södra halvklotet och inte heller om man vill diskutera Antarktis framtid. Men jämfört med Mercator ger den en rättvis bild av kontinenternas storleksförhållanden.

Och genom att lyfta fram Raisz projektion så sätter man den för mig tidigare okände men intressante Erwin Raisz i strålkastarljuset. Erwin Raisz var född i Ungern men verksam vid Harvard som kartograf under 1900-talet.

torsdag 14 juni 2012

Hur framställer Bagamoyo Ecoenergy avhysningarna?

Nu finns den slutliga formella ansökan om kreditgarantier från det svenskägda företaget Bagamoyo Ecoenergy på Sidas bord (det är samma företagsgrupp som går under namnet Agro-Ecoenergy Tanzania och Ecodevelopment). Ansökan kom till Sida den 7 juni, dvs en dryg vecka efter det att Sida hållit ett seminarium som skulle vara en slags öppnare för att se mer positivt på sådana markinvesteringar och Sida-chefen skrivit en debattartikel med titeln Markinvesteringar bekämpar hunger. Är det bara en tillfällighet?

Samtidigt har Right Livelihoods Award ordnat ett forskarmöte (i går) och ett informationsmöte i Riksdagshuet (idag), kring problemen med stora markförvärv och markrofferi. Nordiska forskare, med fokus på markfrågor i framförallt Afrika och frivilligorgansationer, som samlar information om markfrågor och stöder småbönder, träffades för att bygga upp ett nätverk. Det var nyttigt.

Nu är jag nyfiken på hur företaget i sin ansökan till Sida beskriver sina planerade avhysningar. Ett antal bondehushåll ska tvingas bort från gård och grund för att plantageplanerna innanför Bagamoyo ska förverkligas. Sockerplantagen ska anläggas på en f.d. statlig boskapsranch RAZABA. Tanzanias jordbruksminister säger i sitt inlägg i Expressen att sockerplantagen ska anläggas på statlig mark, som om därmed markrättighetsfrågorna var okontroversiella.

Men så enkelt är det inte. Markanvändningshistoriken runt den marken är inte fullt klargjord i den miljökonsekvensutredning som SEKAB beställde och som kom 2009.
Men så vitt jag har fattat så bildades ranchen under republiken Tanzanias tidiga år för att ge Zanzibar tillgång till bete på fastlandet. I samband med att ranchen upprättades förlorade de bönder som då bodde i området sin rätt till marken. Tanzania var socialistiskt och hade en blanding av kolonial och socialistisk marklagstiftning, som inte gav några tydliga rättigheter till de bönder som under lång tid brukat marken. Men boskapsranchen kom aldrig i gång på allvar och det var många av dessa bönder som rätt och slätt stannade kvar. Om detta stämmer bör de alltså ha bott i området i minst 30 år och antagligen som lagliga markinnehavare långt före dess. När ranchen förföll eller aldrig kom igång fick de inte tillbaka sina rättigheter till marken.

Sedan dess har det också kommit dit pastoralister, bl.a. en grupp som förlorat sina betesmarker i en annan del av landet i samband med ett tidigare misslyckat storjordbruksförsök med kanadensiska biståndspengar.

En inblick i situationen 2008 gavs av Wille Östberg som då besökte området. Vad som sedan har hänt har inte sipprat ut, men nu kommer information som säger att man just nu planerar för avhysningar av ett antal bondehushåll. Uppgifterna om hur många det gäller varierar beroende på vem man talar med, men den absolut lägsta uppskattningen är att minst 35 hushåll nu ska flyttas ut ur området. Det låter kanske lite, men det motsvarar i befolkningstal antagligen en mindre svensk tätort.

Hur stämmer det med de nyliga antagna riktlinjerna från FAO om hur man ska hantera lokalbefolkningars markrättigheter? I Sverige på 1600-talet hade antagligen bönder i samma situation som de på Razabaranchen kunnat åberopa långvarig hävd, även om det var på kronans mark. Är processen frivillig och transparent? Jag hoppas verkligen att Sida gör en bedömning av den saken, men vilket underlag har de att göra det på?

Jag har alltid tyckt att det är märkligt att en del av biståndsvärlden talar sig varm för att nyckeln till god utveckling ligger i privatisera marken och att ge fattiga bönder formella rättigheter till den mark som de nu brukar utan att ha papper på det, medan den andra handen tydligen är beredd att stödja storföretag som avhyser samma bönder och herdar och utnyttjar en stark stat och en socialistisk marklagstiftning för att få mark till sina plantager.  Hur ställer sig Sida till småbönders markrättigheter? Bör tanzanska bönder ha samma rättigheter som 1600-talets svenska nybyggare på kronans mark?

Ska vi räkna med att underlaget för Sidas bedömning blir offentligt eller är avhysningarna en affärshemlighet? Det mest sannolika är nog att det inte sägs ett ord om avhysningar i det underlag som nu finns på Sidas bord. Kan vi vara så naiva att vi hoppas att dokumenten ska finnas på open-aid: http://www.openaid.se/  Sök där på ecoenergy och ni hittar bara en hänvisning till ett bortplockat dokument.

tisdag 12 juni 2012

Markrofferi eller markinvestering -- svar önskas från Sida-chefen

Som jag skrivit tidigare ger Sidas generaldirektör i sitt svar till mig i Expressen inte svar på min undran om hur man ser på oetiska markförvärv och inte heller om man anser att Ecoenergy/SEKAB i Tanzania och ADDAX i Sierra Leone har uppträtt juste i förhållande till lokalbefolkningars markrättigheter.

Vad svarar hon sin medarbetare Anders Östman om vilken analys som ligger bakom stödet för sådana investeringar?

Vad menar hon med markinvesteringar? Tänker hon på att investeringsfonder söker sig till fastighetsmarknaden, dvs skaffar sig långsiktiga arrenden med hjälp av utvecklingsstöd utifrån förutsättningen att det aldrig är fel att spekulera i undervärderad jordbruksmark? Det är ju på det sättet som investerare vanligtvis uppfattar begreppet markinvesteringar .. se t.ex. Börsoro gynnar skog- och markinvesteringar i Mellansverige.

Eller menar hon verkligen investeringar som långsiktigt och på ett hållbart sätt gör jordbruksmarken mera produktiv, dvs skapar ett markbundet kapital i form av förbättrad jordmån, god hushållning med vatten, genom klok markvård binda kol (för klimatet) etc...

Jag utesluter inte att det går att kombinera dessa två synsätt på att investera i mark, men var finns det goda exemplet??

I Expressen har vi hittills inte fått läsa något svar från Gornitzkas till sin medarbetare Anders Östman. I stället har det kommit ett inlägg från Tanzanias jordbruksminister. Det är intressant, men ingen nyhet, att Tanzanias regering ser positivt på Agro-Ecoenergy i Tanzania, de är ju delägare. Även i Sierra Leone finns stöd inom regeringen för de utländska markinvesteringarna. Men detta löser inte Sidas bevisbörda: Är markförvärven etiskt oantastliga och i linje med FAOs nya riktlinjer? Skulle de kunna ha genomförts i Sverige på samma sätt? Och vilken faktisk effekt på småbönders levebröd och på allmän ekonomisk utveckling har de?

måndag 11 juni 2012

Disputation; Mark i marginalen

I morgon, tisdagen den 12 juni kl 10 försvarar Annika Strandin Pers sin avhandling Mark i marginalen: drivkrafter, pionjärer, och myrodlingslandskap.

Opponent är Tom Mels från Högskolan på Gotland och i betygsnämnden sitter Brita Hermelin, Ulrich Lange och Johan Söderberg.

Avhandlingstexten hittar du i DIVA.

onsdag 6 juni 2012

Vad menar Sidachefen??

I söndags svarade Sidas generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka på min replik i Expressen den 1 juni. Precis som i det ursprungliga inlägget från Gornitzka så uttrycker hon sig även nu luddigt. Vad menar hon med följande mening?

"Vi går inte med på att kalla alla markinvesteringar för landgrabbing eller slutsatsen att Sida ska arbeta med oetiska markförvärv"

1. Jag hoppades att min replik gjorde klart att kritiken inte vänder sig mot markinvesteringar utan mot oetiska markförvärv.

2. Vad betyder meningens andra hälft "slutsatsen att Sida ska arbeta med oetiska markförvärv"?

I stället för att sprida dimridåer borde Sidachefen klargöra hur man ställer sig till de uppenbart oetiska markförvärv som ADDAX i Sierra Leone och Global Forestry Fund i Mozambique har gjort sig skyldiga till och till de planer som Agroecoenergy (SEKAB) har för Rufijideltat. Det är de svenska exempel som främst tagits upp i debatten. Sida har också genom ett brev från ambassaden i Tanzania ställt sig i princip positiv till Agroecoenergys önskan om investeringsstöd.

Läs också vad Sidas egen utvecklingsanalytiker Anders Östman skriver i dagens Expressen: Sidas bästa får inte gå före bra  bistånd. Han menar att Gornitzka "saknar en analys om förutsättningarna för investeringar överhuvudtaget".


Gornitzkas replik finns ännu inte i nätupplagan - därför återges den nedan:
-----------------------------------------------
Expressen       2012-06-03 Sida: 4  Författare:
Sida agerar för de goda investeringarna


Mats Widgren skriver i Expressen den 1 juni att Sida behöver lyssna på kritiken mot markförvärv. Det är just det vi gör. Och vi delar Widegrens mål om ett afrikanskt jordbruk som ger mesta möjliga utdelning för lokalbefolkningar.
Vi förstår hur komplex denna fråga är och lägger oss därför i vinn om att involvera och försöka förstå alla aspekter. Därför bjuder vi in ADDAX att ge sin bild av företagets markinvesteringar. Därför samarbetar vi i frågan med Världsnaturfonden WWF, Kooperation Utan Gränser och Global Utmaning. Därför lyssnar vi till vad demokratiskt valda ledare i utvecklingsländerna själva efterfrågar för att kunna öka hållbar produktivitet. Därför stöder vi exempelvis watch-dog-organisationer, länders institutioner och internationella förhandlingskapacitet.

Vi går inte med på att kalla alla markinvesteringar för landgrabbing eller slutsatsen att Sida ska arbeta med oetiska markförvärv. En sådan rapportering vinner ingen på. Allra minst de fattiga.

En positionerad debatt riskerar att lämna oss i handlingsförlamning. Markinvesteringarna sker. Därför, menar vi, är det viktigt att inte fastna i problemen utan våga agera för att skapa de goda investeringarna. Annars lämnar vi fattiga människor i sticket i stället för att hitta möjligheter till utbildning, entreprenörskap, ökade inkomster och matproduktion.
Charlotte Petri Gornitzka
Generaldirektör Sida

fredag 1 juni 2012

Läs mitt svar i Expressen om Sida

Sidas generaldirektör skrev i måndags i Expressen Debatt en märklig och otydligt argumenterande artikel där hon bl.a. kritiserar "forskare och debattörer" som enligt henne likställer att investera i mark i fattiga länder med landgrabbing. Det är ett märkligt påstående. Markinvesteringar bekämpar hunger är titeln på hennes inlägg. Jag vet inte vilka forskare och debattörer hon konkret syftar på, men jag kan inte se att några forskare gjort detta påstående.

Jag har t.ex. aldrig likställt alla investeringar i mark i fattiga länder med land grabbing. Jag skriv i Expressen i december :  "Familjejordbrukare och boskapsskötare behöver trygg tillgång till marknader för sina produkter och att deras sedvanerätt till marken respekteras, så att de vågar investera i sina marker och därmed öka produktionen."

Nu använder vi kanske ordet begreppet markinvestering på olika sätt. Jag menar att markinvesteringar handlar om att investera kapital och arbete i marken för att göra den mer produktiv. Men Gornitzka tycks fokusera på kapitalinvesteringar från storbolag för att bygga upp storjordbruk. Ibland förknippas sådana investeringar med verkliga investeringar för att göra marken mer produktiv, men oftare handlar det enbart om att röja bort skog för att kunna släppa fram maskiner utan någon långsiktig syn på vad som gör marken uthålligt mer produktiv.

Men vad värre är: Jag har inte heller påstått att alla utländska kapitalinvesteringar i jordbruk i fattiga länder med nödvändighet måste klassas som land grabbing eller markrofferi. Jag har kritiserat konkreta fall av svensk-relaterade företag som på ett oetiskt eller olagligt sätt skaffat sig mark i fattiga länder: SEKAB/Ecoenergy, Global Solidarity Forest fund (Västerås stift)  och Addax. Jag har också i ett blogginlägg klargjort vad som gör att de flesta hittills kända svenska investeringar av detta slag är oetiska och olagliga.

Sida-chefen måste klargöra hur hon ser på dessa markförvärv och hur de förhåller sig till den nyligen gjorda FAO-överenskommelsen om hur investeringsländer bör förhålla sig till markrättighetsperspektivet.

Jag svarar Gornitzka kort i dagens Expressen: Sida måste lyssna på kritiken mot markförvärv.