fredag 26 april 2013

Runsten återfunnen efter mer än 300 år


Runolog Magnus Källström i färd med att undersöka stenen (Foto: Torun Zachrisson)


I tisdags berättade studenterna på kursen i Landskapsarkeologi, som vi driver tillsammans med Arkeologiska institutionen, att man på exkursionen dagen innan på Bogesundslandet med Torun Zachrisson hade hittat en runsten. Idag fick jag höra historien direkt från en entusiastisk Torun. Hon har varit på platsen massor med gånger, men denna gången ville kombinationen av slumpen, ljuset och hennes uppmärksamhet att en runsten, som man trott vara försvunnen, plötsligt syntes.

Så här berättar Torun i ett mail:

"På sista stoppet för dagen på exkursionen med studenterna i Landskapsarkeologi i måndags låg solen rätt och plötsligt fanns den där i kanten av gravfältet, runstenen U 170 från Bogesunds brygga, som varit försvunnen i 300 år. Bara en dryg decimeter stack upp, men tursamt nog visade det sig vara rotänden av stenen.

Så den står kvar på sin ursprungliga plats och mötte en gång de besökande som seglade in längs udden och in i det bågformiga sundet. Runstenen tecknades av antikvarie Peringskiöld, på slutet av 1600-talet och det gör att man har kännedom om så gott som hela texten. Fornforskare Richard Dybeck letade efter den på 1870-talet utan att finna den, hörsägen sa att den låg i bryggan eller i en bykstugomur.

Med länsstyrelsens tillstånd fick jag och runolog Magnus Källström, Riksantikvarieämbetet möjlighet att frilägga ristningsytan från jord och odlingssten som var lagd upp emot den, vilket vi gjorde igår. Ungefär 30 runor finns kvar.

Platsen där runstenen är rest, vid kanten av ett gravfält från ca 550-1100 e.Kr. är intressant och viktig, inskriften speciell och komplex. Där står: Gunne och Åsa lät resa denna sten och valv efter Önd, sin son. Han dog på Ekerö. Han är begraven på kyrkogården. Fastulv ristade runorna. Gunne reste denna stenhäll.

Den döde har gravlagts på en kyrkogård. Där bör även det valv - tidigkristna gravmonument - ha stått. Medan runstenen restes på gravfältet (hemmavid), som ligger sjönära och exponerat. Ekerö är dagens Ekerö i Mälaren och det här är det äldsta belägget för ortnamnet. Runstenen är ristad ca 1050-80

Det som finns kvar idag på stenens rotände är: 

   -a lät resa s-         dog på Ekerö. H-         stenhäll."

Det är kul att det skedde just på kursen i Landskapsarkeologi där arkeologen Torun Zachrisson och kulturgeografen Johan Berg lär ut hur man läser landskapets historia i fält. Det är också typiskt att Torun och Johan besökt platsen massor med gånger och vetat om historien om den försvunna runstenen. Det visar bara hur viktigt det är att återkomma till samma plats flera gånger. Alla som inventerat den typen av äldre landskapslämningar i fält har säkert varit med om liknande, om än inte lika spektakulära upplevelser. Man bygger successivt upp allt större förståelse för landskapsutsnittet, skapar sig inre bilder, som man medvetet eller undermedvetet jämför med andra platser och till slut får denna förståelse hjälp av ett visst klart aprilljus eller av en snilleblixt. Torun berättade att hon precis var på väg från platsen med studentgruppen och redan hade siktet inställt på hemfärden till Frescati, men kastade ett sista getöga snett åt sidan och så såg hon basen sticka upp ur gräset.

Se mer om detta i ett informativt nyhetsinslag i ABC-nytt.

Läs också runologen Magnus längre redogörelse för fyndet.


Inga kommentarer: